Idag lät vi min bästa vän somna in. Min älskade hund Sigge. I lite mer än elva år har han funnits med i våra liv. För lite mer än elva år sedan var Sigge ett och halvt år, då flyttade han hem till oss. När jag såg han och jag fick veta att han skulle bli vår var jag så lycklig! Äntligen har jag fått en hund som jag hade längtat efter. Men att han skulle betyda såhär mycket att jag nog aldrig kunnat ana. Han var som min lillebror och min bästa vän. Jag har delat så många minnen med honom, bra och dåliga. Men mest bra. Sigge kom lite efter att min pappa blivit nykter, han har funnits med i alla pappas nyktra år. Han har betytt så mycket för hela familjen. Det som känns mest konstigt är att jag aldrig kommer att mötas mer av min glada bästa vän när jag kommer hem till mamma. Inte få höra hans tjut. Att aldrig mer få sticka ner mina fingrar i hans silkeslena päls.... Aldrig mer... Det är det jobbigaste. Känns inte verkligt. Deet var så jobbigt att gå hem från veterinären utan honom. Att lämna kvar honom där på golvet hos veterinären. Jag ville inte gå, ville inte lämna honom. Det kändes att något fattades hemma hos mamma, att någon inte var där. Känns som en del av mig har försvunnit.
Men vi kan i alla fall trösta oss med att han har det bättre nu, att han inte behövde lida. Han var lycklig ända in i det sista.
Sov gott min älskling! Jag kommer aldrig att glömma dig, älskar dig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar